agonia english v3 |
Agonia.Net | Policy | Mission | Contact | Participate | ||||
Article Communities Contest Essay Multimedia Personals Poetry Press Prose _QUOTE Screenplay Special | ||||||
|
||||||
agonia Recommended Reading
■ No risks
Romanian Spell-Checker Contact |
- - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 2009-11-01
| [This text should be read in romana]
Nej, Gud fanns dÀr ingenstans,
i tomheten störtade vi, i tomrum som stod fĂ€rdiga att bli våra gravar, inte ett spår av bĂ€rande vingar, inte heller av uppåtstigande lågor, bara mörker som vĂ€ntat i evighet utan att veta om sin vĂ€ntan. Det menades ingenting med denna plötsliga död, det var inte mer Ă€n en regndroppe som föll ur rymden, inte mer Ă€n ett löv som lossnade och föll från ett Ă€nnu grönt trĂ€d, bara en skĂ€lvning och ett rasslande, nĂ€stan ingenting, inte en tanke eller en avsikt, bara det blinda skeendet som varken krĂ€ver svar eller förklaring, ingen hĂ€nsyn togs till mĂ€nniskolivet på jordytan, det bara fanns dĂ€r som mossa eller löss, stengrunden rörde sig och skrapade en strimma i mossa eller löss, mĂ€nniskolivet var som allt annat tillfĂ€ligt och berodde av tillfĂ€lligheter, uppstod kanske och bevarades en tid frĂ€mst genom likgiltighet och glömska, ingenting gott och ingenting ont menades, endast ett obetydligt skeende i vĂ€rldens sömn, bĂ€st om ingenting störde orörligheten och glömskan- SjĂ€lva tror vi oss vakna men ser inte ett steg framför oss i verklighetens dimma, sömngångare Ă€r vi, nĂ€ra att vakna i dödsögonblicket, just nĂ€r vi störtar ner i mörkret som Ă€r lika som ljuset, nĂ€r vårt medvetandes spegelhinna brister och tomhet uppgår i tomhet. ... Just som jag störtade ner i mörkret kĂ€nde jag att Gud fanns, det grep mig som bĂ€van och jubel: Gud gav sin nĂ€rvaro tillkĂ€nna, visade sin makt över vĂ€rlden, visade att mot Gud finns ingen hjĂ€lp utom Gud, inga byggnadsverk, inga murar, inga uppfinningar och maskiner betyder något för Gud, han sĂ€tter djupen i skĂ€lvning och all vår sĂ€kerhet bryts ner som halmstrån, hans vilja ensam uppbĂ€r allt som Ă€r, trĂ€nger in i allt, mera nĂ€rvarande Ă€n vatten och luft. Vilket misstag att söka honom, då han redan ingår i allting, omsluter och uppfyller oss, vi har blott att överlĂ€mna oss, inte vilja något utanför hans vilja, Gud har samma ofrånkomliga kĂ€rlek till alla, till mig som han lĂ€t överleva, uppfylld av vissheten om hans nĂ€rvaro, till alla som dött i katastrofens ögonblick, lyckligt förenade med honom, till alla som Ă€nnu befinner sig mellan liv och död, instĂ€ngda i ruinerna, dessa som han givit tid till insikt och förvandling.
|
||||||||
Home of Literature, Poetry and Culture. Write and enjoy articles, essays, prose, classic poetry and contests. | |||||||||
Reproduction of any materials without our permission is strictly prohibited.
Copyright 1999-2003. Agonia.Net
E-mail | Privacy and publication policy